Detta är Ljuv Musiks recensionssida. Här handlar det speciellt (men inte bara) om amatörplattor som inte har en bautabudget för marknadsföring och distribution. Fokus är moderna svenska visor, svensk musik med texten i fokus, så musik som vill något annat kan komma lite i kläm.
Ambitionen är att ge konstruktiv kritik, och samtidigt ge lite uppmärksamhet till bra eller lovande moderna vismusiker. Mycket av den här musiken kan köpas för ganska lite pengar, och vi har mycket mer nöje av de här plattorna än av skivaffärernas glassiga utbud.
Tidigare recensioner kan hittas på Ingemars Musiksidor.
Fredrik Johansson och Hundarna - Habors bro
Charons Nymfer - Se, Döden på dig väntar
Två recensioner i otakt (Fredrik Johansson, I lögnarnas tidevarv samt Nya ungar i vårat kvarter)
Martin Sundler - Tystare än någonsin
Dr Enoksen - Jag är kär i mig själv
Radoka - Världen har gått sönder, snurrar inte mer
Fredrik Johansson - Framtiden var bättre förr
Saidi och Kollektivet - Fyra akustiska mirakel
Fredrik Johansson - Båd' för öra, syn och smak
Gunnar Källström - Fridens liljer 2004
Fredrik Johansson - Skramlar och ler
Kommentarer från en som hört alla låtarna förr.
Man kan inte recensera Habors bro utan att nämna vad titeln syftar på. Habors bro är en bro i Skärblacka som man måste gå över för att komma till bruket. Den är döpt efter den ingenjör som konstruerade den, som sägs ha begått självmord innan den invigdes, fylld av vånda över om den skulle hålla, men den höll, till skillnad från honom.
Skivan känns som en samlingsskiva, mycket på samma sätt som när Lundberg&Dellamorte gav ut "Århundradets fest". Det är nyinspelningar av låtar som vi hört tidigare. Det stökar till recenserandet en hel del, för jag kan inte hjälpa att jämföra med originalinspelningarna. Fördelen är förstås att jag kan låtarna nästan utantill. Titta gärna på äldre recensioner för mina kommentarer om låtarna som sådana.
"Saras sång" är en av de nyaste, från "I lögnarnas tidevarv", och låter väl nästan som där. Mina kommentarar från den tidigare recensionen gäller än.
"Lasse Lagoms tragiska visa" låter också som vanligt, men är den inte lite släpig? Det känns lite långsamt, och mycket av livespelningarnas dynamik är förlorad. Var är humöret?
"Häng mä", ja, det är samma sak här, det låter striktare, lite långsammare, men lite såsigare. Låten är förstås riktigt rätt i tiden, efter maktskiftet.
"Är du ensam ikväll Ann-Sofie?" är, som jag skrev i förra recensionen, en suverän refräng och ett tråkigt ämne.
"Man ska vara nöjd" (eller "Man ska va nöjd" som jag skulle stava det) är en gammal favorit, som inte alls blev bra här. Tempot är för lågt, soulkänslan blir svag, men framför allt, varför har inte alla skrik och temperament fått följa med från alla livspelningar. Det här låter mer som "Man kan va less", det svänger inte ens. Nej, underkänt! Originalinspelningen är bättre (snabbare och piggare), och "Alla kan spela"-spåret är mycket bättre, trots dist och stök. Det stuket och humöret, med studioljud, det hade varit kanon!
"Lugn och ro" är piggare, den låter mer som den skall, bortsett från en Monty Python-väpnare som klapprar med sina kokosnötter, men det får vi väl ta. Humöret är i alla fall mycket bättre än i förra spåret.
"Ingenting spelar någon roll", den låter som den skall, men den är inte speciellt kul. Melodin är för enahanda.
"Du måste tjäna mera pengar" får godkänt, den låter i stort som jag är van, och framför allt inte sämre. Det som låter annorlunda är kören, som ligger under något popfilter som låter lite vanligt, men inte direkt fel för det, bara lite "processat"
"Tvåtusensju" är en modernisering av "Tvåtusentvå", låter som 1967 precis som den skall. Skön rockpastisch. Moderniseringen är försiktigt gjord, det är bara rim på "två" som blivit "sju", "det blir aldrig bättre än då" har blivit "vi lämnar inget ogjort nu".
"Med en djävul bakom örat", inte mycket att säga, den låter bra, och det är en av Freddas bättre låtar.
"Midsommarvals" avslutas utan kängan mot Ledin. Är inte det att fega ur lite? Men visst, risken finns att någon tar illa upp. Men vi vet ju att den slutar "Det känns lätt nu trots Tomas Ledin".
"Klas åker till Grekland" sedan. Vad tusan har den där valhänta gitarren där att göra? Den ligger och flippar omkring och bara stör och känns som om den försöker dra ner tempot. Det borde varit någonting lite distinktare, som för tankarna åt Greklandshållet. Annars är låten som den skall. Men varför är inte "lek-smek"-rimmet ändrat, och varför skriks inte "gonorré" ut som på spelningarna, att bara ploppa ut det som man säger "jaha" är sämre. Det måste inte vara samma som man är van vid, men det borde inte vara mesigare.
"När natt blir dag i Jantestad" är en av Freddas romantiska låtar, vilket inte intresserar mig. Inte för att låten som sådan är dålig, denna och "Är du ensam i kväll Ann-Sofie" är bland Freddas bästa i genren.
Bäst på skivan tror jag att jag vill utse "Lugn och ro", "Du måste tjåna mera pengar" samt "Tvåtusensju".
Det känns så billigt att tycka att det var bättre förr, för det var det givetvis inte på alla punkter. Ljudkvailteten är självklart bättre, mastringen och mixningen är på en annan nivå, men det har kostat en del spår lite för mycket. Det är problemen när man hört det förr, allt det bra har jag sagt tidigare, och de spår som jag inte säger låter fel låter som förut fast bättre. Det är bara så mycket lättare att sätta fingret på missarna. Freddas låtar har alltid låtit lite segare i studio än på scen, det är väl naturligt, så låtarna låter nog egentligen bättre, men jag längtar efter en saftig liveplatta. Kan inte nästan skiva göras helt inför publik?
Hur är låtvalet då? Mja, "Hambo" och "Samhällsparasiter" fattas ju, men i en så stor produktion kan man ju inte så med allt. Många av de bästa, och inte så många svaga, så urvalet är godkänt. Tag med de två sistnämnda på nästan platta, och ha publik i studion.
Fredda och gänget på "riktig" skiva är på gott och ont
Kombinera en bra vissångarröst, en skicklig hårdrocksgitarrist och en kille som är haj på synthar och röstförvrängning, och låt dem spela Bellmanlåtar, hur blir det? Det blir så här. Jag har hört dem live flera gånger, första gången Dick och Tomas, senare Dick och Marina med inspelat komp. En huvudpoäng på spelningarna är att Dick agerar mycket på scenen, det är mycket mer än att bara leverera låtar. Agerandet syns inte på skiva, men det hörs.
"Så lunka vi så småningom" är förstås en av de riktiga Bellman-standarderna. Det som slår mig är att det, efter några lyssningar, låter helt rätt, som om "så lunka vi" helt enkelt skall låta så här. Det är inte i första hand vackert, utan mer rått, men ändå inte alls långt från originalet.
"Herr Baccus han är en riddare båld". Här är röstdisten till stora delar betydligt mindre, och det är Dicks röst som helt dominerar början. Hela spåret blir först och främst en sånguppvisning. Dicks sångröst är märkligt nog sällan prisad av de "riktiga" recensenterna, och jag förstår inte varför. Han har länge haft en av de vassaste visrösterna jag vet, och då räknar jag med de "stora" som i flera fall knappast har några röster alls. Och han bär detta spåret på sina axlar.
"Skänklåt till döden". Här är det instrumentalt akustiskt, säkerligen Tomas Nilsson som spelar helt spanskt. Om Dick bar det förra så bär Tomas detta, nästan ensam.
"Glimmande nymf". Här är det först Marcos syntar, sedan Tomas gitarr, innan Dick kommer in, i ett stillsamt spår som kanske är aningen för långsamt för Dick. Det är vackert, men inte riktigt så engagerat, och kanske lite för klassisk Bellman, innan det mot slutet öser på mer elgitarr och dist, bara för att avsluta i ett stillsammare läge igen. Där är väl spårets tanke, att i ett och samma spår sätta denna kontrast.
"Nå skruva fiolen". En av de mer kända Bellman-låtarna. Öppningen känns som en tribut till Tomas Nilssons folkmusikintresse, det känns nästan irländskt. Sedan öser det på med hela mixen, inte minst distade elgitarrer. Här går det nästan lite väl fort.
"Gråt, fader Berg". Akustiskt möter elektriskt igen, här växlar de mycket mellan de två, stilen ändras i just varje vers. Det är en bra effekt, det gör inget om det blir lite för fult eller lite för vanligt en stund.
"Charons Nymfer". Ja, här har vi bandets titellåt. Charon, eller Karon som man oftare stavar det, är färjkarlen till dödsriket, om någon undrade. Låten är lik "Skänklåt till döden" i att det är helt instrumentalt, och inte elektroniskt alls. Här är vi ovanligt nära musikens rötter, Bellman själv hade inte blivit förvånad. Men det är naturligtvis inget fel, det är en mellanakt för att rensa öronen inför mer tät musik.
"Fan i fåtöljerna". Och här tätnar det till elektro-rock igen. Detta nummer är det mest innerliga och agerande på scen. En inspelning kan ju inte riktigt göra det rättvisa, men den klagande rösten är med mycket inlevelse. Dock dränker kompet rösten en del i de tätare partierna, det är lite synd. Spåret är inte lättlyssnat, men samtidigt kanske det mest konstnärliga och ambitiösa av allihop.
"Drick ur ditt glas". Efter den förra är den nästan lite tråkig, rakare levererad.
"Ensamhet och förrutnelse", den här känns nästan som ett spår från någon av Dicks tidiga soloskivor. Instrumentalt och stillsamt, för tredje gången. Om jag förstår saken rätt är detta liksom de andra instrumentala spåren Tomas Nilssons egna kompositioner, hyllningar till Bellman, pastischer med stor respekt för förebilden, och det har han gjort mycket bra.
"Märk hur vår skugga" är en känd låt till, enligt ungefär samma recept som flera andra, vilket betyder täta byten mellan ljuden.
"Se döden på dig väntar". När detta spår stannar av till talat, med bara lite gitarrer och ljudeffekter, då känner man att man har skivans ståtliga avslutning. Mina tankar går till de stora 70-talsbanden som Pink Floyd och Gong, och det är ingen dålig känsla att sluta med.
På det hela taget är det mycket ljud, Dicks sång är helt rätt för ämnet, Tomas och Marco kompar med den äran, och en viss Mikaela hörs på ett par spår, kanske lite för få för hon sjunger också bra. De presenterar ett sätt att göra Bellman med stor svärta och mycket mer variation än de flesta Bellmantolkare. Det är en smula spretigt, det tolkar jag som att skivan är tämligen experimentell, och blir det fler så kan jag tänka mig att man renodlar en aning.
Man får ju inte vara "puritan" för att gilla det här, men har man lite öppna öron så är det en väldigt rik ljudbild, där alla grepp testas och det lutar sig ömsom mot de klassiska tolkningarna, ömsom mot hårt elektrifierat. Detta växlande gör att plattan aldrig stannar, det är varierat både mellan och inom låtarna. Ett grepp som går igen i flera spår är att öppna akustiskt och sedan lägga på det elektriska.
Jag försöker naturligtvis att se förbi mina fördomar, men ibland blir det lite för mycket dist, speciellt på sången. Då är de stillsamma instrumentalspåren en välsignelse, det var rätt att ta med dem.
Inte precis en skiva som gör mig jätteglad, men det är ju inte Bellmans sak heller. Hade Bellman levt idag hade han nog kunnat göra musik med dist. Så då gör Charons Nymfer det.
Som avslutning så kollade jag andra recensioner innan jag satte punkt, och noterar att andra är ganska överens med mig faktiskt:
Vad gäller vokalisten överlag så är han som gjord för att tolka Bellmans dystra visor - Helvetet.org (citerat på Omniousrecordings hemsida)
While they do succeed with their experiment in some songs, a few others are butchered mercilessly, and the final result turns out a little shattered. - Vincent Eldefors
Det som gör "Se döden på dig väntar" lite väl magstark och svårsmält är att duon (eller trion om man räknar med noiseartisten Marco som skivbolaget tycks ambivalent inför om han ingår i bandet eller inte) konstant envisas med att dista sönder även sången. Lundberg har en nyanserad röst och gör en känslofull insats, men mycket av känslan går förlorad när den göms under lager efter lager av brusiga filter. - Mikael Mjörnberg , Joyzine
"Se Döden På Dig Väntar" behövs för att visa att remixar och covers kan vara något annat än sodomi a la Bert Karlsson och A-Teens och för att röra om i grytan av alla band som följer mallarna. - Linus Olsson, Musiklandet
Ja, vad säger man. Jag håller med det mesta i dessa citat, på gott och ont. Det finns en massa kvaliteer, det finns en poäng med att göra den här skivan, den är experimentell och därmed en smula spretig, och disten kan vara lite i överkant ibland. Och resultatet är bra mycket intressantare än de flesta popplattor.
Distad Bellman i en riklig blandning
Detta är två recensioner som väl mest är för att retas med alla som inte köpte dessa skivor medan de fanns att köpa! Men har jag recenserat alla andra Freddas skivor så skall dessa också med. Men det blir en snabb genomgång låtvis. Båda skivorna kom 2005, så nog är jag sen att ta upp dem, men det kan inte hjälpas.
En skiva med väldigt personfokuserat omslag. Först inuti hittar man lite annat, diverse klippta bilder som är kul men tyvärr gör sångtexterna på gränsen till oläsliga.
1. Intro. Bra tanke, behöver tas länge för att funka, nu är det lite inklistrat.
2. Saras sång. Enkel och rak, funkar som röj men texten betyder väldigt lite för mig. Det är ett ganska suddigt vändande ryggen mot en jobbig omvärld för att söka tröst hos flickan, med ett par rejäla nödrim (runt-sunt och kram-tam) på toppen. Nej, det är inte något toppstart.
3. Motvind. Låten, melodin och framförandet är rätt valhänt och halvhjärtat. Fredda låter inte speciellt intresserad av det han sjunger. Det finns en del svängar som känns som bra försök, men det kommer inte ända fram. Det är lite "Lingonben" över den. Ja, låten är som den heter, den går i motvind, och allvarligt talat skivans sämsta.
Det var ingen positiv början, men sedan kommer ju:
4. Samhällsparasiter. Här är plattans stora höjdare! Refrängen är klockren 70-talsprogg, levererat med stunsigt dansbandskomp och en text som är mycket tydligare och mer fokuserad än de tidigare spåren. Och på det börjar låten två gånger.Progg, punk och dansband möts i en mix som är jättekul, gör humor av det allvarliga budskapet. Underbar!
5. Lust och energi, var det inte det förra spåret hade? Här har vi ett långsamt spår. Fredda är inte direkt en balladsångare, men den är rätt bra, med ett budskap son funkar och en bra refräng. Att börja långsamt och lägga på mer efter en vers är ett bra grepp. Det enda som stör är en lite väl nervös gitarr som inte riktigt går i takt.
6. Bruksortsliv. Andra långsamma i rad. En kort sammanfattning av bruksortslivet, en för mig känd bild. Detta är faktiskt titellåten, fast den inte fått titeln själv. Sången är inte riktigt vass nog för att hålla som definitiv behandling av ämnet, men det kanske jag bara tycker för att Fredda sjungit om det förut. Låten funkar i alla fall.
7. Kräftkalas & skattepengar. Stunsig sak, lite för stunsig för att göra texten rättvisa . Efter valet är den dock inaktuell, det här handlar ju om korrumperade sossar, men den hade ju sin poäng innan.
8. Arbetes värde och pris. Typisk Fredda-låt, proggrock. Det levereras lite fakta, den funkar fast den är allvarligt i skuggan av låten med Euskefeurat med samma namn (eller i alla fall samma bärande fras). Slutar med fade, det tycker jag är fult.
9. Sara & jag. Jag är inte speciellt förtjust i de romantiska låtarna, inte denna heller. Du-och-jag-låtar finns det tretton på dussinet, och Fredda är ingen Julio. Ett visst Taube-stuk i melodin hjälper förstås en del.
10. Solochvåraren. Här svänger det loss på dansgolvet, både i text och melodi. Historien om en kille som låtsas driva företag men bakom fasaden är bedragare och raggar upp tanter för att lura pengar av dem. Men den spretar, jag kommer inte nära killen, är poängen att försörja sig eller att vara otrogen? Luras han för att försörja sig och frun? Vad tänker han själv?
11. Slit & släp. Melodin låter bekant, speciellt omkvädet. En ganska enkel sak, känns som en mellanakt.
12. Välnärd i välfärd. Här provar Fredda på lite Stones-stuk, 60-talshårdrock i kompet, och även i sången. Det känns som poängen med spåret, texten är ganska standardmässig och sätter inga nya poänger. Ett stilexperiment som som sådant är rätt bra.
13. Visa om tomten & Göran. Ett spår till som blev lite inaktuellt i höstas, men poängen att tvingas till ny teknik när man trivs med den gamla. Det är ett ganska bra uppslag, men det behöver hanteras lite bättre än så här. Det blir mest kverulans utan botten, och krogen och supandet känns helt malplacerat och gör att låten slutar utan poäng. Lite synd.
14. Mardrömmar. Skivan avslutas med skönt folkmusiktempo, lite väl mycket eko kanske men jag gillar spåret. Skall man slippa mardrömmar för att man gör sitt jobb och har bra samvete? Skön låt med snyggt omkväde.
Toppar? "Samhällsparasiter", helt klart, den står ut rejält. "Mardrömmar". "Lust och energi". Och så "Välnärd i välfärd" som reserv.
Omslaget är betydligt mer övertygande än den förra, synd att framsidan är svartvit bara. Kontrasten mot den andra är stor, här är det minimalt med fokus på Fredda som person. Förresten är sångtexterna lättare att läsa.
1. Skolksång. Den här fixar jag inte. Refrängen är bara floskler, och jag hade aldrig problem med skollektionerna (det var rasterna som var svåra). Så den här kan jag inte identifiera mig med. Matten var ju det roligaste i skolan!
2. Nya ungar i vårat kvarter. Nog är det en bra ambition att behandla invandrarfrågan, men låten behöver en bättre refräng. Nu är refrängen och versen identiska, och det blir platt.
3. Djävulen jagar din skugga. Här svänger vi till Bellman-stuk, och det är ett stort steg fram från de första låtarna. Hyfsat omkväde, arret är fint, vilket ger spåret tryck även om låten egentligen är ganska enkel.
4. Är du ensam i kväll, Ann-Sofie? Romantik, det är ju inte min avdelning, men jag får väl säga att det här i alla fall är en lyckad låt, refrängen är utmärkt, mycket lyckad melodi och bra arrat, även om jag är helt ointresserad av texten.
5. Danshotellet. Här har vi lite dansband, ren dansbandspastisch måste jag säga. "Och han hoppas" är den bärande frasen, som någorlunda bär refrängen. Refrängen är inte riktigt så rättfram som den borde varit, men annars är det en mycket lyckad sak. Komplett med svensktoppshöjning!
6. Gör vad du vill. En examenslåt, känns det som. Budskapet är angeläget, och kan gälla mycket mer än skolan.
7. Inatt leker livet ta'fatt. Ensam kille på krogen, dyster sak, vanligt tema, inte så intressant som sådant men bra refräng.
8. My darling. Här är det dansband igen. Det här är en duett, ett gräl i sångform. Just att det är en duett är poängen, ett grepp som vi inte hört Fredda ge sig på förut. Det känns som om man kunde gjort den roligare.
9. Pär Misärs sista visa. Skall en så dyster text ha en så glad melodi? Ja, det kan den förstås, fast det blir varken eller, och den ganska taffligt spelade Hammondorgeln stör mer än den stödjer.
10. Hundar bits! Här är det skolan igen, och "hunden" är det besvärliga barnet. Liknelsen är mycket bra. Däremot är jag kluven till budskapet, jag ser själv bråkstakarna i skolan, och har svårt att ha sympati för sabotörer. Problemet är inte att hunden "tuktas", "hunden" bits för att den är olycklig och har trasigt socialt liv, och det får inte låten med. Det är inte så enkelt. Skall "hunden" tuktas eller avlivas när ägaren missköter den så att den bits? Så funkar det med riktiga hundar. Och "hundarna" vill ha tuktningen, det är därför de blir nazister om inte lärarna ger dem vad de vill ha. Det finns massor att säga i ämnet, låten skrapar bara lite på ytan. Här kan man gå vidare på en massa sätt. Sossar och börsen är helt irrelevanta utvinklingar som borde ersatts av något viktigare. Förresten är låten rätt bra, rockar på riktigt bra.
11. Alla hjärtans dag. Ganska anonym ballad om ensamhet. "Själv" förekommer så ofta att tankarna går till låten med den titeln (ur "När schlagern dog").
12. Ingenting spelar någon roll. Romantik och ensamhet (igen), en melodi som nästan når fram, och en text som också är lite väl mycket nästan. Inte fel direkt, men nej, inget för mig, fast det kanske bara är jag som fått lite för mycket Freddalåtar på engång. Stillsamt och fint som avslutning, fyller sin roll, men det hade den gjort bättre om "Hundar bits" legat näst sist..
"Danshotellet" är favoriten, "Hundar bits!" har mycket bra i sig, och "Djävulen jagar din skugga" är också lyckad. "Är du ensam i kväll, Ann-Sofie" är skivans tryckare, måste nämnas fast det inte är i min smak.
Såhär efteråt gillar jag "I lögnarnas tidevarv" bäst, den har fler starka spår helt enkelt. "Nya ungar i vårat kvarter" har en del fokus på skolan som jag inte helt håller med om, men det är samtidigt viktigt och frågorna kan vara värda ett varv till.
Två CD-R på sista versen
Denna skiva gjorde Martin förra året, en relativt kort skiva med sju låtar. Det är ganska lugna låtar med en kille som har rätt röst för att komma nära. Jag har hört honom på scen flera gånger, men det är första gången jag recenserar en skiva och därmed också första gången jag ger mig på att syna låtarna i sömmarna.
"Sån är jag" är tyvärr ingen vidare öppning, tjatig melodi och en ganska poänglös text. Den är säkert ärlig och självbiografisk, men jag finner ingenting som jag kan engagera mig i. Vi går snabbt vidare till nästa.
"Brev från Sofie" gör en lugnare öppning, och bara där överträffar den startspåret, genom känslan att den är lite mer planerad, rikare uppbyggd, melodin är också bättre och texten intressantare. Det är ett "pratande", filosoferande spår som tyder på Winnerbäck som förebild.
"Kollegieblocket", här är det tonårsminnen, sommaren, första kärleken som inte riktigt ville lyckas hända. Det är ett vanligt tema, men det finns en viss finess i låten. Det är lätt att identifiera sig med vad som berättas. Även om vi alla har olika minnen så känner man igen känslan.
"Om drömmar, kärlek och frihet" har jag hört på scen, och det hjälper så klart lyssnandet. Synd att de två stämmorna är "drängbas" i stället för riktiga stämmor, det skulle kunna förbättras. Winnerbäck känns närvarande igen, men temat för också tankarna till Sande/Tveitt/Löwenhard, "Du skall inte sova bort sommarnatten". Jag saknar här den innerlighet och stilla nattstämning som den sången förmedlar. I stället har låten ett alldeles för snabbt gitarrkomp som är mer jäkt nedför Storgatan än arm i arm på natten under en ek i Ryds Allé.
"Aldrig mer" röjer betydligt mer än övriga skivan, med komp som nästan dränker Martins röst. Annars är låten egentligen inte så annorlunda i grunden. Jag tror Martin är mer vissångare än rocksångare. Som variation är det bra, men jag skulle inte rekommendera Martin att låta den här sortens röjigare komp dominera en skiva i alla fall. Det blir mest trallpunk av det. Martin behöver lära sig skrika om han ska göra sådant, men ska han det?
I "Fotografit" byts rocken ut mot piano, och Martin känns hemma igen. Pianot ger oss skivans lugnaste och finaste komp, och plötsligt är det så bra att jag ryser. Det här är snyggt, Martins röst har ett lagom vibrato för att kännas riktigt nära och det lyckas speciellt bra här.
"Vaggvisa" är en finstämd sång, men lite för snabb för att vara en vaggvisa. Kanske med ett lugnare komp? I denna sång hittar vi skivans titel. Med ett komp mer i "Fotografit"-stuket hade det kunnat bli riktigt bra. Det är inga stora ändringar som behövs, bara något som vaggar och lugnar i stället för att bolla och rulla.
Omslaget är snyggt, svartvitt tryck i Fredda-modell med en smått surrealistisk datorritad nattbild. Lite steril kanske, men foton finns inuti. Där hittar vi också texter till alla låtarna. Föredömigt!
Det som imponerar mest är nog Martins röst. När Martin gör Taube och Winnerbäck på scen så är han fullt i klass med originalen (fast på sitt sätt), så där brister ingenting. Rösten är en bra "modern visröst" a la Winnerbäck och Hellström, men inte falskt som i synnerhet den senare.
Det som borde förbättras är låtskrivandet som är en smula naivt ibland. Melodierna är inte alltid de starkaste, speciellt "Sån är jag" som är i billigaste laget som melodi. Jag tror att om man inte är Geirr Tveitt (som kunde hitta musikalisk magi i en handfull toner) så ska man krydda melodierna med lite mer variation. Ska en melodisnutt upprepas flera gånger i rad så måste den vara riktigt bra. I brist på det får vi vanliga dödliga variera snutten i stället, och det tror jag kan rädda mycket.
Bäst på skivan är "Kollegieblocket" och "Fotografit". Martin Sundler är allra bäst när han tar ner tempot och hittar stämning, och det fungerar bäst på dessa låtar. Popen behöver putsas men "balladerna" är bäst!
Visor som är bäst när de är snälla och stillsamma
(IR)
En "special-CD" för nedladdning med hela 14 spår. Dr Enoksen är Mr Fisks alter ego för sånger på svenska. Det är samma flummiga, kompromisslöst egna stil som när han är Mr Fisk. Det är lo-fi, undergroundkänsla, känns som live även om det är i studio. Låtarna påminner mig om en del kända artisters tidiga skivor, men framför allt gå tankarna till punken. En bra beskrivning kanske skulle vara "akustisk punk".
På större delen av plattan spelar och sjunger Doktorn/Mr Fisk solo, men på ett par spår medverkar också Martin Johnsson på synthesizer. Annars hör vi mest gitarr, mer eller mindre distad.
Det är 14 spår, och 12 låtar, för "Okänt datum" och "Myten" förekommer två gånger. Som del av nedladdningen får man också ett omslag, med riktigt charmiga gryniga transvestitbilder på "doktorn" i både klänning och sjuksköterskekläder. Budskapet "ta inte det här på för stort allvar" blir tydligt!
"Jag blev glad" är en av mina favoriter sedan tidigare, om hur trevligt det vore att bli dödförklarad av misstag. Det är ett paradnummer som är helt rätt som öppning, svart humor som trots sin synbara enkelhet lämnar en del frågor efter sig, tolkningsmöjligheter.
"Okänt datum" är en känga mot Stockholm, ett proggigt budskap om landet där bara Stockholm räknas.
"Myten" handlar om Svensson-livsstilen "Villa, Volvo, Valium", så det är helt klart proggriktning på budskapet igen, eller man kanske skulle säga "slacker-progg"? Det känns som en låt som skulle ha potential som progg/punk-hit med ett standardmässigt fläskigt Svenssonkomp, men det ska den så klart inte ha.
Mr Fisks/doktorns naturliga röst är ganska mörk, men spår 5-9 utgör en separat "EP" med titeln "En gång och aldrig mer", där tydligen rösten är upp-vocodad till ett lite ljusare läge. Det blir lite Kalle Anka över det, och jag har inte riktigt förlikat mig med det. Även spår 4 skall vara därifrån, men den har inte samma ljusa röst. Det här blocket är jag inte speciellt förtjust i, med ganska poänglösa låtar som "Den äckliga tröjan" och "Gran Canaria". Det är dock möjligt att de skulle hålla bättre med doktorns vanliga röst.
Så kommer två spår där Martin Johnsson medverkar, "Levande maskin" och "Min psykolog". Ljudkvaliteten är inte så hellyckad här, speciellt så har rösten blivit lite avlägsen. Lite synd på ett par låtar som känns som ett par av de starkare. "Min psykolog" är ett sådant där bisarrt grepp som nästan bara doktorn kan göra.
På slutet får vi repriser på "Okänt datum" och "Myten" samt "Rövknullad av kronofogden" som inte ger mig någonting. Det är ett rent punkbudskap, och som sådant håller det väl, men någon liten motivering till varför man inte skulle betala sina skulder (även argument som inte håller!) skulle kunna höja låten. Mer kul är att att avslutande reprisen på "Myten" har en hel del försnack kvar, försnack som verkligen är ganska punkigt, komplett med hostningar, ren miljödokumentation som sätter låten i en rökig atmosfär.
Det här är textstark musik, och det är alltid trevligt. Ändå är texterna inte så detaljerade. Det är mer en kort grundtext som gärna upprepar ett par gånger. Man kan ju se det som ett sätt att tonsätta en dikt; för att göra en hel låt av det och leverera budskapet grundligt så kan man berätta det mer än en gång.
En svaghet är att låtarna tenderar att vara ganska lika. De är inte identiska, men en del låtar känns som om man hört tidigare, och det gäller inte bara de som faktiskt är med två gånger. Det är ungefär samma fyrtakt, samma grundkomp och samma tempo i alla låtar. Lite variation skulle inte skada.
Efteråt är det "Jag blev glad", "Myten" och "Okänt datum" som hänger kvar som skivans huvudnummer, de som säger någonting tänkvärt eller kul. "Min psykolog" ligger också bra till även om den inte har så bra ljudnivåer och därför kommer bort lite.
Det här är musik att ta fram när man vill anlägga moteld mot det vanliga, polerade och producerade. Det är punk, men till skillnad från hardcorepunk så hör man texten. Budskapen känns också väldigt mycket som punkens, inte så genomtänkta och detaljerade, mer en tanke som ska illustreras, och Dr Enoksens tankar är inte alltid de vanligaste. I märkliga teman kan få konkurrera, skulle väl vara Tom Nouga då. Där ligger också storheten, i de bisarra textgreppen som gör att "jag blev glad" av att lyssna.
Kompomisslös akustisk punk
(IR)
Med glädje och förväntan mottog jag denna nya Radoka-skiva. Det är länge sedan den förra, som jag verkligen gillade. Radoka är en pseudonym för, ja, ni som läser det här vet nog vem. Under pseudonymen Radoka gör han musik som är lite mer elektronisk, och med dist på sången för att beslöja rösten. Det är en slags elektro-vispop, med ena foten i svenska visor och den andra i den stora soppan av progressiv och psykedelisk musik. Texterna är mer målande än berättande. Så vitt jag förstår är kompet en blandning av loopar och eget komp.
Första spåret är fyra låtar i en svit, 13 minuter totalt. Anslaget i "Politik och religion" är mäktigt och fläskigt, med ett bistert budskap varvat med ordlösa körer. Pompat avstannar in i stillsammare "Dårskap intill döden", där ett nära gitarrplock möter ett ännu mörkare budskap. Grundkompet upprepas oändligt men en bearbetande slinga ovanpå ger det liv och skönhet. De tillfälliga "aah"-körsticken är tyvärr lite hårt inmixade, annars är det helt övertygande. Tvärt övergår de avslutande instrumentala takterna av förra spåret in i poppigare "Sommarvind", som nästan är disco med sitt tunga pumpande. Den distade rösten försvinner nästan, men av någon anledning gör det ingenting, och den tjocka ljudbilden för tankarna till Talking Heads. Och så kommer fjärde låten, "Olja & vatten", med snyggaste övergången, där man inte riktigt är säker på när "Sommarvind" slutar. Nu är det orgelljud och körer igen, så vi är delvis tillbaka där "Politik och religion" började. "Olja & vatten" slutar med en avslutning med cello som nästan är en femte del.
Jag önskar faktiskt att svitens låtar hade länkats ihop ännu mer, för jag gillar det här sättet att låta flera låtar bilda en enhet, utan tystnad mellan, bara fortsätt in i nästa. Med tydligare samhörighet i teman och hopknutna övergångar skulle man kunna stärka det här ytterligare, precis som en del kända band gjort ibland (Pink Floyd, Gong, Zappa). Sviten är hur som helst ett block med fyra mycket bra låtar som är skivans suveräna topp.
"Den skeppsbrutne" håller stilen från de föregående, med ett upprepat tema i stil med "Dårskap intill döden" med en del extra komp på som stärker upp det. Låten skulle blivit ännu bättre med lite "progresivt" stuk i kompet. Det finns lite, när en cymbal kommer in på slutet och kompletterar kompet, men låten skulle kunna "ramla igång" ännu mer. Nu blir den lite väl enahanda. Enligt omslaget är låten på något vis "stulen" av diLeva, men jag är inte tillräckligt bra på diLeva för att avgöra det. Texten berättar om en skeppsbruten, som förstås är "skeppsbruten" i symbolisk mening.
Detta är också, om än klart mindre uttalat, svagheten på titelspåret, "Världen har gått sönder". Detta är annars en av skivans absolut bästa låtar. Den börjar med att smyga in, med en framåtlutad, berättande vers som rasar in i en riktigt smittsam refräng. Och precis när låten riskerar att upprepa sig så ligger gitarrsolot på precis rätt ställe, och sedan upprepar sig refrängen två gånger och det blir mer solo till det precis lagom abrupta slutet. Det låter proffsigt! Men, det är i den sista dubbelrefrängen som det kunde funnits lite mer, något mer extra instrument som kunde lyft och givit den där lite extra knuffen. Texten känns bitvis lite långsökt, men det gör inte så mycket.
"Kvar där med dig" är ett mellanspår i jämförelse, ganska torrt och primitivt. I ensamheten önskar han att han var kvar hos henne, och kompets ensamma gitarr kan symbolisera ensamheten, men det är inte så kul att lyssna på precis.
"Svart, vitt & så jag" öppnar med en kväkande basgång som sväller ut i ett fläskigt popkomp. Första versen är förstklassig "Radoka", associativ poesi som radar upp "det finns A, det finns B, sen finns jag" i flera varianter. Det är lite synd att andra versen byter slutord ("du får mig"), det känns som om låten tappar sin konsekvens, men som det egentligen är är så klart en variation i greppet som det tar ett par lyssningar att accptera. Musikaliskt är det Radoka-greppet, likt "Dårskap", med det envisa grundtemat som dekoreras med ovanliggande slingor.
"Som du" är ett stilla spår, med hårt distade gitarrtoner som närmast låter spräckta. Låten handlar om någon som är så bra på många sätt, och slutsatsen är "jag kan aldrig va som du". Det handlar alltså om otillräcklighet. De spräckta tonerna är något ansträngande att höra i längden, men de får en viss symbolik. Inte en låt man hör så många gånger, för det är nog enda spåret som känns för långt.
"Förbannelse" är en talad text till ett ganska tätt komp där mina tankar än en gång går till Talking Heads. Texten handlar om allt som man inte kan, de misslyckade föresatserna, ett resignerat rotande i tillvarons baksidor. Trots att den är en smula enahanda så fungerar den, och trots att grubblerierna är personliga så är de också allmänna nog för oss andra att identifiera oss med.
"Ingen sommar, ingen vår" lägger ut en distad ljudmatta av någon slags synth-industri-pop? Ett bra spår som lyckas väl med Radoka-konceptet "tema med variation", pumpande grundtema och en massa som händer ovanpå det. Är det kazoo på slutet?
Skivan avslutas med fullkomligt lysande "Död efter liv", en kylig tonsättning av en dikt av Martin Johnsson. Dikten är morbid, svart, om att tro på död efter liv i stället för liv efter död, och tonsättningen är precis rätt ändra fram till det avslutande discotrumsolot.
Texterna är generellt på samma tema, handlar om vilsenhet, bitterhet över en verklighet som är mycket kallare än man vill att den ska vara, och om misslyckade ambitioner. Det är svart, dystert, och säkert helt personligt.
Jag har lite svårt för "Kvar där med dig" och "Som du", och är lite tveksam till "den skeppsbrutne", för de är lite sega i sammanhanget, men i övrigt är plattan toppen. Öppningssviten är kanon, slutspåret sitter perfekt, och det finns många toppar på vägen, i synnerhet titelspåret men även höjdare som "Svart, vitt & så jag". Jag noterar också att de torrare spåren ligger utplacerade med en tanke. De krockar inte, hålls isär av fläskigare spår, och det gör att de står sig bättre.
Radoka har sagt att låtarna kommer till ganska snabbt, med ett vevande på ett ackord och associerande en text som kommer. Men, så enkelt är det inte, för det ligger ett gediget arrangeringsarbete efteråt. Det är mycket ljud och med stor variation. Det är som förra Radoka fast lite mjukare, lite fetare, lite mer pop och mer vistexter, utan att Radoka-stuket försvunnit. Hur enkelt "receptet" än må vara i grunden, och även om jag antar att en del av "fläsket" är fixat med färdiga loopar, så kommer tanken tillbaka hela tiden: att det här är bra och vill bli lyssnat på!
Skivan håller bra för aktivt lyssnande, men inte bara. Skivan sitter jättebra som en skiva man sätter på i bakgrunden och lyssnar lite på då och då medan den går, och "slödiggar" däremellan. Som en "depparskiva", stämningsskiva, funkar den fint, men på vissa typer av festsammanhang skulle den också funka tack vare de fläskiga kompen. Man måste naturligtvis acceptera den distande sången.
Bra platta, i stora delar mer än bra. Synd att så få kommer att höra den. Nu skulle jag bara vilja veta hur man gör så här bra musik själv.
Synthflum i toppklass
(IR)
Nästa Johansson-skiva är på gång, så här blir det snabbrecension. Denna kom hösten 2004.
Det slår mig att Fredrik faktiskt lyckats göra en skiva som i stora delar inte låter som de tidigare, utan hittar lite andra tongångar. Det är mycket välkommet, för många av de tidigare skivorna är i hög grad stöpta i samma mall. Nu är inte den här skivan lika udda som Bellman-skivan, utan är snarare präglad av att lite andra musikstilar fått influera.
"Sång till Moder Jord", melodi likt Bellman, text om miljön. Rena Bellman-pastischen faktiskt, borde kanske haft text åt det hållet också. Men vad hände på slutet, hakade skivan upp sig ett tag?
"Häng mé", musikstilen är inte riktigt den vanliga (får mig att tänka på 70-talspop) även om de skruvade högerargumenten är bekanta.
"Det går åt helvete med allt", tretakt, tradvals om Klas som röstar blankt.
"Framtiden var bättre förr", här går tankarna åter till sånger från min barndom, visor från "visvågen" på 70-talet, men jag kan inte riktigt placerade vad den liknar. Det är mer text än vanligt, i högt tempo. Lite folkmusikstil?
Det var en start som kändes fräsch, med en hel del grepp som inte var de vanliga, vilket de vinner på. I mitten kommer ett par spår som känns lite slätare:
"Men det går ann" känns ganska försiktig och stillsam trots gitarr-bas-trummor. Det är en slags nedtonad gubbrock med lite filosoferande om det vanliga livet som inte är så speciellt häfrigt, men det går an(n). Spåret är lite segt i längden.
"Clownen" är en liten visa om efter-show-känslan. Spåret känns lite improviserat, börjar lite abrupt och hittar aldrig det lugn som låten egentligen verkar vilja ha, så den blir inte riktigt den lilla mjuk-mellan-låten som den borde varit.
"Herr Kapitals underbara värld" är en calypso, med en text på temat jag-är-en-fet-kapitalist som inte är speciellt intressant. Snarare är texten en sådan text som är lika obligatorisk här som en kärlekstext på en vanlig popskiva. Poängen med spåret är snarast den musikaliska formen, calypso med accelerando i slutet.
"Livet" är en stillsam visa till piano, med en inspelning som lyckats bättre än "clownen".
"Blåklintvisa", här har vi lite rak valsprogg, ironier om högerpolitiken till en melodi med mycket folkvisekänsla. En charmig sak.
"Tuffa tider (för en socialist)" är skivans Johansson-röjare av klassiskt snitt, sådana som Fredrik oftast brukar öppna skivorna med. När den nu ligger på ett mindre vanligt ställe så sitter den som en "väl insutten farfarsstol", som Povel säger, den trygga känslan av att veta vad man får. Det är alltså inte som kritik, för det är ett lyckat spår med glöd, och given låt på spelningarna-
"Vals för folk i farten" ett riktigt kort valsspår, skivans kortaste låt, en liten glimt av den där minuten man får över ibland mellan allt stress.
"Visa till minnet av en arbetare" för textmässigt tankarna till Euskefeurat, medan den musikaliskt snarare är en psalm. Jag hade velat ha en elegantare avslutning på spåret, men annars är det fint.
Detta är som sagt en snabbrecension, så mina intryck är baserade på färre lyssningar än vanligt och kanske ändrar sig med tiden, så ta det med en nypa salt. Jag tycker nog att skivans början, "Sång till Moder Jord" och "Häng mé", är intressantast, medan "Tufffa tider" är skivans givna "hit". Totalt en Johansson-skiva med flera spår som provar lite nya stilar, utan att för den saken skull göra gamla fans besvikna.
Johansson i nya och gamla spår
(IR)
Det finns rocklegender. Legender vars liv kantats av slagsmål, skitiga uppväxter, missbruk och sönderslagna hotellrum. Sen finns de andra. Vi vanliga dödliga som fick en gitarr för att vi var dåliga på fotboll. Vi som lärde oss Oxdragarsång på musikskolan, växte upp i trygg medelklass. Töntarna, om du så vill. Vi som inte heter Keith Richards. Michael Nystås är ingen rockhjälte. Få hotellrum har demolerats efter hans spelningar. Svärtan i hans texter är inte den slitna missbrukarens.
Nystås är en talesman för oss vanliga. Vi med ångest som aldrig fick kyssa de vackra flickorna. Vi som aldrig tillhörde det vackra folket. Ofta brukar sådana texter bli ganska patetiska. Det tilltalar inte våra hjältemyter - vem vill höra talas om vardagens helveten?
Men Nystås är ingen dussinpoet. Jag tror aldrig jag hört sån smärta i rösten hos någon annan okänd visartist. Frenesin i refrängen "Där bor det vackra folket nu", de rörande skildringarna av barndomen i "Pojkarna som aldrig kunde dö" och "Regnet kommer nu". Skivan balanserar hela tiden på gränsen till att bli överdrivet känslosam, men klarar sig eftersom rösten är så pass övertygande. Texterna är otroligt vackra. Melodierna andas stundtals både the Smiths och sena Dylan.
Jag har bara lite kritik av skivan. Låtarna är lite väl lika varandra. Syntharna låter ibland lite väl åttitalsmässiga. Men, för att travestera Nystås själv (ur "Regnet kommer nu"), jag är inte kall som en ishall, inlevelsen och svärtan har smällt alla sådan kritik.
Av: Henrik Tröst
Daniel Saidis Kollektiv är oftast ett rejält gäng, men här är de reducerade till en duo, inklusive Saidi själv. Saidi och Olof Gustafsson spelar gitarr och bas till Saidis sång. Det är mycket skirare, naknare och närmare än annars, och det är riktigt tjusigt.
"Kalla läppar" är en sång om olycklig kärlek. Inget ovanligt i det, texten är i mitt tycke måttligt intressant. Kanske är det att den är en "vanlig Saidi-text", utan något mer än jag hört tidigare, mer än att den är stillsammare.
"En plats du skulle kunna kalla hem" kopplar snyggt mot förra låten, där den som gick i den förra låten sedan söker efter något nytt. Det skira, akustiska, fungerar ännu bättre här och jag känner att låten är mer engagerande än den förra. Kanske det är för att melodin är bättre, den är nämligen riktigt bra. Kanske för att bilden är tydligare, inte bara vanligt kärleksgnissel utan en längtan som känns. Skivans bästa låt!
"Tomma ord" låter inte lika originell i melodin, och Saidi låter inte så engagerad som i de andra sångerna. Å andra sidan handlar texten om att vara less, om när det inte längre sägs någonting när man pratar och när tillvaron bara känns tråkigt vanlig, så sångstilen passar nog låten. Texten är intressant, lämnar sig till olika tolkningar. Är det i stort eller smått? Jag är en smula förvirrad, känner att jag nog bör höra låten fler gånger för att smälta den. Det är ett gott tecken i det här fallet, för det är inte otydlighet utan tolkningsbarhet som gör att jag vill höra den igen.
"Låt oss dansa hem" låter först som en typisk Saidi-låt, med långa toner som för tankarna till spansk musik, men som går över i ett yl av klagan i en tidvis atonal sång med känslan av "jag vill också vara lycklig", en sång till en flicka som man uppvaktar men antagligen inte kommer att få. Låten är knappast vacker, snarare på gränsen, men det matchar temat så det är inte fel för det. Det är en bild av smärta, där kärlekstemat inte är banalt eftersom smärtan är så tydlig.
På förra skivan efterlyste jag mer närhet mellan texter och musik. I denna "nära" sättning så tycker jag att det blivit mycket bättre. Saidis röst bär musiken närapå ensam, vilket går bra för Saidi är en dynamisk sångare som kan både smeka och skrika. Han ligger inte så långt från det vanliga moderna-vis-sångarstuket, men ändå är det betydligt mer personligt än många andra.
"En plats du skulle kunna kalla hem" är utan tvekan bäst på skivan, Saidi i högform målar en bild som blir riktigt snygg. "Tomma ord" och "Låt oss dansa hem" är intressanta, inte lika snygga men lämnar intryck. "Kalla läppar" lämnar mig kallare, passande nog. Det är ingen dålig låt, bara mindre intressant och jag tycker jag hört den förut.
Tidigare har jag önskat mig lite tydligare texter, där tolkningen kan föras till en djupare nivå. På denna plattan tycker jag mig höra en hel del av det och det lyfter den. Hela skivan är inte precis ett mirakel, men "En plats du skulle kunna kalla hem" är en riktigt bra låt som bär plattan. På kommande full-längdare hoppas jag att Saidi funderar på att ta med ett par sådana här nära, akustiska spår. Det ger dynamik mellan röj-spåren, och det är där texterna går fram som allra bäst.
Mini-kollektivet hittar hem
(IR)
Fredrik Johansson tolkar Bellman. Det känns som rena trenden just nu, för jag har också fått höra Dick Lundbergs fina Bellman-tolkningar, som nog kommer att hitta ut vad det lider. Dicks tolkningar, som för övrigt är mycket bra, är av det traditionella slaget. Fredrik, däremot, gör mer rockiga tolkningar, med mycket elgitarr och tidvis även bas och trummor. Mest är det enbart elgitarr, och inte minst det gör skivan till en mycket udda fågel i Johansson-samlingen.
Lustigt nog består låtlistan enbart av de formella namnen, inte de rader som vi brukar komma ihåg dem efter. Det är så formellt att det känns lite fräckt! Vad sångerna handlar om behöver jag inte diskutera, för det har så många gjort förut. Därmed blir detta relativt kort.
Fredmans sång no 21 (Så lunka vi), en av de mest kända och ofta hörda, görs med en elgitarr som närmast låter loopad. Det slår mig att den faktsikt inte tagits tillräckligt långt. Inspelningen skulle lyfta en bra bit om Jocke Holms trummor rasslat igång i andra eller tredje versen, eller åtminstone kompet varierats på något sätt. Nu blir det en aning långrandigt.
Fredmans epistel no 2 (Nå skruva fiolen) är fylligare, första av två spår med hel bandsättning. Här låter det som vanligt, som det brukar låta på Fredriks skivor.
Sedan följer ett antal spår, Fredmans epistel no 48 (Solen glimmar blank och trind), Fredmans sång no 35, Gubben Noak, Fredmans epistel no 9 (Tjänare Mollberg, hur är det fatt?), Fredmans epistel no 81 (Käraste bröder), Fredmans sång no 19 (Ack döden är en faslig björn). Alla dessa är egentligen helt traditionella Bellman-tolkningen, bortsett från att det är till elgitarr i stället för akustisk.
Många av låtarna är "standard-Bellman", men trevligt nog har Fredrik fått med flera inte fullt så kända sånger. De tre sista har jag knappast någonsin hört!
Fredmans sång no 10 ( Supa klockan över 12) är i full sättning, och till och med ylande gitarrsolo, varefter skivan avslutas med Fredmans epistel no 27 (Gubben är gammal, urverket dras) i "traditionellt elgitarrstuk".
Skivan delar sig därmed tvärt i två kategorier, dels spår 2 och 9, som är med helt band, och dels övriga, som är Fredrik ensam med elgitarr. Bara röst och elgitarr känns milt talat ovant.
Genom hela skivan känner jag att det hade gått att gå längre, kanske gjort varannan låt med band, men då hade kanske inte Bellmans sånger som sådana blivit så bra. Jag tror att Fredrik hållit ner rocktolkningarna lite i respekt för den gamle mästaren. Ibland tycker jag det är synd, hade velat ha en smula mer punk- eller blueskänsla eller i alla fall lite mer rytminstrument, men vill man föra fram Bellmans berättelser kan man ju inte dränka dem, och det är just det Fredda undvikit. Han presenterar dem också utan den överdrivna skönsång som ofta smetar sönder låtarna hos "finare" tolkare. I stället är det personlig solosång med karaktär, mer som Sundström eller Cornelis skulle tolka låtarna, och det är vettigt. Jag tror i alla fall att det är låtarna som gjorts i full sättning (2, 9) som är skivans bästa, de som kommer att hålla i längden. Fredrik och grabbarna är nästan specialister på att göra fylliga och lagom skramliga komp till bra visor, och det hade jag velat ha mer av här, även om det kan tyckas vara "det gamla vanliga". Övriga spår är "halvtraditionella", och jag är inte riktigt säker på om det traditionella eller experimentella överväger. Det känns lite enkelt att tycka bäst om bandsättningen, men den är hur som helst mest lättlyssnad. Jag tror som sagt att varannan band och varannan solo hade gjort plattan en bra bit roligare och mer varierad.
Bellman till elgitarr
(IR)
Vill man ha sin visa serverad med distinkt och pikant undergroundsmak måste nästan den godaste kakan för närvarande vara Gunnar Källströms debutplatta med bandet Fridens liljer. Skivan är ett försök av Gunnar att behandla sin överdosering av Django Reinhardt, jazzgitarristen från 30-talet. För ändamålet fick man kånka ut all modern utrustning ur Nacksvingstudion och ersätta med mikrofoner och bandare från inspelningsteknikens spädaste barndom. Därefter spelades de 13 låtarna in live i studion genom en och samma mik, mixningen bestod av att musikerna helt enkelt fick befinna sig på olika avstånd från miken.
Resultatet blev en slags gitarr- och fiolbaserad 30-talsswing med ena foten stadigt planterad i vistraditionen.
Gunnar blandar vackert vemod med en tidvis nästan påfrestande hurtighet, t.ex. i låten Rackarns glad där vi också får prov på den patenterade Källströmska trallen. Texterna är genomgående väldigt begåvade och präglas av klurighet, empati med samhällets trashankar och en hängivenhet för kaffe som lite grann för tankarna till Allan Edwalls vispoesi.
I Göteborg har vi under många år kunnat digga Gunnar i konstellationer som Bastukvintetten, Gôtt trä och Idiotteatern, ofta i sällskap med Dan Viktor som även producerat plattan. Nu kan övriga sverige få avnjuta detta ess i CD-form.
Skivan är utgiven på YTF(r) och kan beställas t.ex. via Ginza.
Som Gunnar själv hade uttryckt det: "Köp den för tjyven"
(SA)
För att inte komma efter för mycket så måste jag slarvrecensera den här. Detta är Fredriks andra liveplatta. Den första var "Alla kan spela!", som var lysande.
"Skramlar och ler" är (i alla fall inledningsvis) skramligare, på grund av det större "flytande kompbandet". Dock är "kompbandet" riktigt litet på en del spår, vilket ger skivan dynamik.
Jag är inte så jätteförtjust i öppningslåtarna. "Du måste tjäna mera pengar", öppningsspåret från "United States of Egoland", är lite väl skramlig, rent öronbedövande. Synd också att öppna med en låt som presenteras som "nästa låt". "Seglarsång" är jag inte så förtjust i som låt, som jag skrev i recensionen om "United States of Egoland". Melodin är inget fel på, men refrängens text håller inte.
"Klas uppvaktar sin gamla kärlek" har skivans roligaste försnack. Duosättningen (Fredda och Martin Södling) är också befriande skön efter skramlet.
Sedan följer en rad bekanta Johansson-låtar i en skön blandning av duo, trio och upp till sju man i bandet. Några höjdpunkter:
"Tvåtusentvå" avslutas med Freddas bevingade "Kom ihåg, alla kan spela!"
"Hambo om bymentalitet" var med på förra liveskivan också, men så är det också en av Freddas mest odödliga höjdarlåtar. Här levereras den med elgitarr, vilket motiverar att den kommer med igen. Jag blev tveksam när jag såg att den var med igen, men varianten sitter, gör tung rockhambo av låten och den sätter sig som bäst på skivan för tredje gången!
"Frihet" var startlåt på "Höstvisor" och kommer här i en bra livetappning, komplett med Magnus Axelssons oförglömliga "kazoosolo utan kazoo".
"Tristess" var jag kritisk till på "Höstvisor". Här ligger den skönare, mitt ibland en massa fartiga låtarna.
Skivan avslutas med "Skål på er bröder & systrar" med reggaekomp, en kul variation som gör inspelningen lite extra motiverad.
Jo, nog är det skramligt, skramligt och levande. Levande musik med större sättningar är väldigt svårt att få bra ljud i, speciellt om det spelas in med bara två kanaler. Därför är denna skiva tekniskt allra bäst i de lugnare låtarna, som "Klas uppvaktar sin gamla kärlek" och "Var rädd om dina dagar". Bland det skramligare känns det allra bäst i skivans senare del, "Hambo" till "Jack Vegas" i synnerhet.
I början av skivan kände jag mig lite tveksam (skivans öppning är helt underlägsen "Alla kan spela"), men vare sig det är låtvalet, humöret eller ren tillvänjning så lyfter den efter hand och känns som en mycket trevlig blandning Johansson-inspelningar. Kan det vara så enkelt att mitt recent på en bra Underjord, det lugna först och det stökigare senare, stämmer även här och att det är därför sammansättningen känns så bra?
Fredda skramlar och publiken ler
(IR)